↫ Tillbaka till bloggen

Pantanal – Ett fotografiskt paradis

I oktober bar det iväg till Brasilien och Pantanal. Vi flög via Frankfurt till Rio De Janeiro. En lång flygning, men allt gick bra. Väl framme i Rio blev vi hämtade på flygplatsen och körda till vårt hotell i Rio, Hotel Sol, Impanema. När vi väl installerat oss tog vi hissen upp till baren på taket. Där fanns en pol, men vi fotonördar började fotografera de Fregattfåglar som seglade förbi oss på nära avstånd.

Dagen efter körde vi med våra guider till ett område norr om Rio där vi skulle fota Golden Lion Tamarins eller Lejontamariner. En starkt utrotningshotad art. En fantastisk dag med besök i reservatet.

Vi fick en bra genomgång av projektet. Det visade sig att det finns mellan 1800-2000 lejontamariner i världen alla lokaliserade till detta område. De största farorna för tamarinerna var förutom de naturliga farorna, rovfåglar, ormar och annat, var trafiken som skördade många offer. Det fanns också en viss illegal handel, där de såldes som husdjur. Vidrigt. Men vi hade en fin stund med tamarinerna och fick fina fotomöjligheter.

Idag är Leijontamarinerna mer skyddade på grund av ett fantastiskt arbete av Golden Lion Tamarin Association – AMLD.

 

Min rumskompis Anders och jag var lite sena på morgonen och missade den tidiga promenaden i området. Så vi fick hålla oss i närområdet den förmiddagen. Det visade sig vara en vinstlott. Vi fick möjlighet att fotografera Hyasintaror på nära håll under hela förmiddagen. Så när våra kompisar kom tillbaka från sin vandring som inte gett så mycket, hade Anders och jag redan tryckt av några tusen bilder på arorna. Ibland ska man ha lite tur.

Dagen efter kör vi mot vårt mål för resan Matto Grosso och SouthWild Jaguar Flotel. Det börjar med en färd på en öppen lastbil på vägar man sällan färdats på. Vi passerade många, många broar av skiftande kvalitet. Vi befann oss i världens största träskområde, därav alla dessa broar.

Lastbilschauffören var över 2 timmar försenad så vi startade senare än planerat. När vår guide påpekade detta för den brasilianska guiden fick han en motfråga. -Är det första gången du är i Brasilien? Kommentarer överflödiga.

När vi kom fram till den lilla orten Porto Jofre där vi skulle lasta om på flodbåt var det totalt becksvart och ett åskväder syntes en bit bort över vattnet. Sedan någon timmes färd i totalt mörker. Båtföraren blinkade lite med en ficklampa när floden svängde, inga lanternor eller annan belysning. Vi kände oss både lättade och trötta när vi kom fram till Flottelet. En lysande hägring i mörkret.

Härligt. Packa upp grejerna och installera oss i rummen. Sedan en kall öl.

Tidigt dagen efter entrar vi vår båt, med båtföraren Junior och vår guide Allan Franco. Två mycket kompetenta personer. Tryggt att ha med sig. Det tog inte lång stund innan vi hade träff på vår första Jaguar. En slagskämpe med spår av många strider.

Det kommer att visa sig att de dagar vi har framför oss kommer vi att möte inte mindre än elva olika individer. Helt olika personligheter och särdrag. Vi möter dem på sandbanker, simmande i vatten, liggande och dåsa i ett träd, eller rulla runt på en strand. Fantastiskt. Temperaturen pendlar mellan 25 upp till 42 grader varmt.

Vi får också stifta bekantskap med de pigga jätteuttrarna som aggressivt skriker åt oss om vi kommer lite för nära. De verkar trivas mest att bara ligga och rulla sig i sanden och smågruffa med varandra. Bra på att fånga fisk, malar stora som små.

Kajmanerna sågs hela tiden vid flodkanterna och är ju samtidigt en av Jaguarernas favoritföda. Men många svåra sår på jaguarernas kroppar visar att de inte ger upp frivilligt utan strid.

Kajman tar en mal

Ett annat fantastiskt djur som vi träffade på hela tiden var Kapybara, ett vattensvin, som tydligen är släkt med marsvin. Också det en favoritföda för jaguaren. Man såg dem stå likt stenstoder vid strandkanten, ibland hela familjer. Men blir de angripna av en jaguar kan de visa på en oerhörd snabbhet.

Jaguaren jagar mest i vattnet. Den glider runt flodstränderna i vattnet och söker av efter något att äta. Man ser oftast bara huvudet och lite längre bak, svansspetsen. Födan kan i vissa fall vara en kajman i andra fall en kapybara eller som vi också såg en stor orm (falsk vattenkobra) som den stolt bär bort i käften för att troligen mumsa på en bit in i snåren.

Ja det var intensiva dagar, inte en död punkt. Hela tiden nya intryck. Men som allt så har det ett slut, så efter några dagar så åker vi flodbåten tillbaka till Porto Jofre och där väntar en öppen lastbil för återresa. En betydligt friskare lastbil denna gång så resan tog inte fullt så lång tid som ditresan.
Vi stannade vid SouthWild Pantanal Lodge, ett fantastiskt ställe med fotografier från båt på floden, fiskande rovfåglar, många olika arter av Kungsfiskare och ett stort antal hägrar med den oerhört färggranna Agamihägern som höjdpunkt.

På kvällen fick vi den fantastiska möjligheten att från ett gömsle fota Ozeloter. En fantastisk upplevelse, detta upprepades kvällen efter. En oförglömlig upplevelse. Vi avslutade sista dagen med en rundtur i trakten.

Tillbaka till Rio och några dagars streetfoto, sockertoppen, Jesusstatyn och vandring på Coba Cabana. Sedan återstod en lång, lång hemresa till det något svalare Norden.
Men en sådan här resa kan man leva länge på, troligen resten av livet.

Här nedan lite Wikipedia fakta:

Kapybarakapybar eller vattensvin (Hydrochoerus hydrochaeris) är världens största gnagare. Den påminner i sitt levnadssätt om flodhästar men är närmare släkt med marsvin.
Den når en kroppslängd upp till 130 centimeter och en vikt upp till 61 kilo. Arten förekommer i stora delar av Sydamerikas slättland samt i angränsande regioner av Centralamerika. Kapybaran jagas för köttets och hudens skull men den räknas inte till de hotade arterna.

Jaguar (Panthera onca) är det största kattdjuret på den amerikanska kontinenten och förekommer i de tropiskadelarna av Nord-, Central- och Sydamerika.
Jaguaren har en kroppslängd på mellan 112 och 185 centimeter och en mankhöjd på 68–76 centimeter. Honan väger mellan 46 och 91 kilogram och hanen väger mellan 56 och 113 kilogram. De största jaguarer som har dokumenterats vägde omkring 161 kg. Svansens längd ligger mellan 45 och 75 cm.

Jaguaren finns i Nord-, Central- och Sydamerika, från sydligaste USA till norra Argentina. De största jaguarerna finns i Mato Grosso i Brasilien. I historisk tid fanns de till och med i sydvästra Nordamerika, men de blev med människans utbredning allt mer sällsynta på 1960/1970-talet då cirka 18 000 djur dödades på grund av sin vackra päls. I september 2012 syntes dock en jaguar i Arizona (sydost om Tuscon) där det nu tros möjligtvis finnas en mindre grupp jaguarer.

Kajmaner (Caiman) är ett släkte inom familjen Alligatorer och kajmaner. Kajmaner består av tre arter. Kajmanerna skiljer sig från alligatorerna genom avsaknad av ben mellan näsborrarna och genom dess pansar på magen som består av överlappande beniga fjäll som i sin tur består av två delar som är förenade av en sutur. Vissa zoologer delar upp kajmanerna i tre släkten.
Kajmanernas naturliga miljö är sötvatten. De påträffas endast mycket sällan i brackvatten och aldrig i saltvatten.

Glasögonkajmanen som kan bli upp till 2,5 meter lång utgör normalt sett inget större hot mot människor. Glasögonkajmanen lever i både Central- och Sydamerika.

Jätteuttern (Pteronura brasiliensis) är ett mårddjur som lever i sydamerikanska regnskogar. Den lever i floder som Amazonfloden, Orinoco, São Francisco och Paranáfloden. Djurets kroppslängd med svansen inräknad ligger ungefär vid två meter. Jätteutterns är med sin vikt på över 20 kg i särklass störst bland uttrar.
Till skillnad från den europeiska uttern är jätteuttern dagaktiv. Den lever i grupper på fem till åtta djur, i sällsynta fall i stora grupper på upp till tjugo individer. Jätteuttern jagar gärna i flock genom att flockmedlemmarna driver bytet till varandra. Huvudbyten är fiskar men de äter också möss, ägg och vattenlevande fåglar.

Två gånger per år föder honan två till fem ungar vilket är en anpassning till det höga predationstrycket från exempelvis jaguar och krokodil. Efter tio månader är ungdjuren lika stora som föräldrarna och efter två år är de könsmogna. Jätteuttern kan bli upp till tio år gammal.

Ozeloten lever främst i Centralamerika och i norra och mellersta Sydamerika. Begränsning i norr är Texas och i söder Argentina. Den är troligen utdöd i Uruguay.
Ozeloten är 68–100 cm lång, och har utöver det en svans på 26–45 cm. Den väger 8–18 kg men enskilda individer kan bli betydligt större än genomsnittet. Mankhöjden ligger på 45 cm. I förhållande till kroppen är tassarna stora varför arten på spanska fick namnet “manigordo”, som betyder “stor fot”.

Ozeloten föredrar regnskog och mangroveskog samt savann med hög gräs. Öppen terräng uppsöker den bara om natten. I bergstrakter förekommer arten vanligen upp till 1 200 meter över havet, i sällsynta fall upp till 3 000 meter.
Arten lever främst ensam och är huvudsakligen aktiv under dygnets mörka timmar. Under dagen vilar den i större trädhålor, gömd i högt gräs eller liggande på en gren. Den jagar mest på marken men klättrar och simmar bra.