Nordens Ark

Vid vårt årliga besök i norra Bohuslän gästade vi denna gång Nordens Ark som jag tycker verkar vara ett spännande projekt. Jag tänkte jag skulle fota lite av de djur man kunde se i parken.

Det visade sig inte så lätt. Mycket stängsel och inhägnader gjorde att jag fick söka lite snäva vinklar för att inte bilderna skulle bli alltför tråkiga med stängsel och annat i bilden. Och även i efterhand beskära bilderna så att jag fick lite fokus på djuren.

Vi besökte först den vilda delen av parken, för att avsluta i Lantgården där man huserade några gamla nordiska raser av tamdjur. Vilket visade sig vara väldigt intressant. Så det ska man inte missa om man besöker Nordens Ark.

Så här skriver Nordens Ark om sig själva:

”Nordens Arks vision är att hotade arter ska uppnå livskraftiga populationer i sina naturliga miljöer och att den biologiska mångfalden bevaras. För att skapa de förutsättningar som krävs för att hotade arter ska finnas i hållbara populationer i det vilda arbetar vi bland annat med avel, uppfödning och utplantering av hotade arter.

Bevarandearbete direkt i artens livsmiljö är också viktigt, genom faunaskydd, restaurering av livsmiljöer, övervakning av populationer samt utveckling av nya tekniker och metoder för populationsuppskattning. Inte minst viktigt är att arbeta i nära samarbete med lokalbefolkningen.”

Här följer lite bilder som jag tog på vår promenad runt parken.

Sisseln har jag träffat på tidigare i Ungern. Fantastiska små varelser. Siselns päls är gulgrå med en blekgul mage. Kroppen är drygt 20 cm lång och svansen 6 cm. Sislar lever i kolonier bestående av flera familjegrupper.

Sislar är djurvärldens ”sjusovare”. Redan i augusti – september går de första djuren i vinterdvala för att inte vakna förrän till våren i mars eller april. Under dvalan sjunker hjärtfrekvensen och andningen. Kroppstemperaturen går ner till bara några grader.

Sislarna ägnar större delen av dagen åt att leta efter föda. Under hela sommaren äter sislarna för att bygga upp ett ordentligt fettlager som gör att de klarar av den djupa vinterdvalan. Kosten består av växter, rötter, frön och frukter. Även en och annan insekt kan slinka ner. Arten gräver långa gångar djupt ner i marken som leder till bohålorna där de tillbringar vintern. Förutom de djupa bohålorna grävs också grundare och mer lättillgängliga hålor där sislarna kan söka skydd mot rovdjur och andra faror.

I takt med att stäppmarkerna odlas upp och andelen betande djur som håller landskapet öppet minskar försvinner sislarnas naturliga hemvist. Idag lever de ofta på golfbanor, lekplatser, flygplatser, campingar och koloniodlingar – områden där de sällan är särskilt välkomna. Siseln hör ursprungligen hemma på stäpper i Sydosteuropa men återfinns idag även mot nordväst in i Tjeckien, Slovakien och angränsande delar av Polen och i de östra delarna av Tyskland.

Röd panda bevaras på Nordens Ark. Den röda pandans päls är svart på magen och rödbrun på ryggen. Ansiktet är vitt med tydliga röda teckningar. Pälsen är lång och tjock. Benen är korta och klorna mycket vassa. Under tassarna växer päls vilket är en anpassning till miljön med våta och hala grenar.

Den mörka buken och ljusa ovansidan är ett utmärkt kamouflage som gör pandan svår att upptäcka såväl från marken som från skyn. Pandan är skymningsaktiv och vilar större delen av dagen.

När den röda pandan äter använder den sina framtassar. Pandan saknar riktiga tummar, men det förstorade mellanhandsbenet fungerar som motstående ”kuddar”. Något som gör det lättare för pandan att gripa tag i bambugrenarna när den äter. Den mindre pandan tillbringar nästan hela dagen högt upp i träden och har anpassat sig väl efter det. De har stor hjälp av sina vridbara underarmar, tassarnas goda gripförmåga och klorna.

Röd panda är ett solitärt djur som lever ensam utom under parningssäsongen i december-mars. För att locka på varandra kommunicerar hanen och honan med många olika ljud som puffanden, kvitter, gälla skrik och visslingar.

Födan består framför allt av bambu som är en ganska näringsfattig energikälla. Det gör att pandan måste äta över fem kilo bambu per dag men även frukter, rötter, svampar, lavar, gräs och smådjur står på menyn.

Det främsta hotet mot arten är att dess livsmiljöer förstörs genom skogsavverkning och röjning för jordbruk. Det leder bland annat till att pandornas rörelseutrymme begränsas vilket skapar svårigheter för djuren att träffas under parningstiden.

Arten lever på höjder mellan 1 500 – 5 000 meter över havet i Himalayas bergstrakter och på Burmas högland. Området är delat i två geografiska delar som skiljs åt av Brahmaputraflodens dalgång.

Asiatisk vildhund. Den asiatiska vildhunden är en av Asiens mest hotade rovdjur. I takt med att de asiatiska vildhundarnas livsmiljöer försvinner och deras bytesdjur hotas så ökar också hoten mot hundarna.

Asiatisk vildhund är ett stort hunddjur på 12-20 kg. Arten lever i varierande miljöer och tycks välja livsmiljö främst efter tillgängligheten på bytesdjur, vatten, förekomsten av andra rovdjur och tillgång till lämpliga boplatser.

De kommunicerar mycket med läten och har en stor mängd olika ljud för sig. Varje individ har till och med ett distinkt läte som är typiskt för den.

Små bytesdjur som skalbaggar, gnagare och fåglar är några av de saker som står på matsedeln men de jagar främst halvstora till stora ryggradsdjur.

Den asiatiska vildhunden jagar främst i gryning och skymning. De lever ofta i stora flockar på mellan 5-15 individer. Eftersom de lever i flock hotas arten bara av leoparder och tigrar

Flocken har en stark hierarkisk struktur med ett dominant, monogamt par. Det är endast alfaparet som förökar sig i flocken men resten av flocken hjälper till att ta hand om valparna.

Idag återfinns arten bl.a. i Kina, Indien, Indonesien, Laos, Nepal, Bhutan, Myanmar, Kambodja, Vietnam och Thailand. Tidigare fanns arten i stora delar av Central-, Syd- och Sydostasien men har försvunnit därifrån.

Arten är vanligtvis röd med en blek undersida och vita fötter. Spetsen på deras svans är svart. I vissa områden har den asiatiska vildhunden anpassat sig till deras livsmiljö och pälsen är istället en sandig beige eller mörkgrå färg.

Tadzjikiskt stäppfår. Det tadzjikiska stäppfåret är ett ljusbrunt vildfår med stora horn som sitter brett isär och böjer av utåt. Hos baggarna kan hornen bli omkring en meter långa medan tackornas är betydligt kortare. Hornen växer från födseln men ersätts inte om de bryts av.

Baggarna mäter sina krafter genom att stångas panna mot panna. De backar långt innan de rusar fram och stångar varandra. En fettkudde bakom hornen och i nacken skyddar hjärnan mot de kraftiga stötarna.

Precis som många andra vildfår lever de tadzjikiska stäppfåren i stora flockar under senvintern för att splittras upp under våren inför lamningen. Under sommaren går tackor för sig och baggar för sig. I september möts baggarna för att mäta sina krafter och segraren får uppvakta tackorna. För att hindra andra baggar från att para sig vaktar baggen sina tackor under hela brunsten. Det är inte alltid det lyckas. Ett får kan ha flera olika partner under en säsong. Tackorna är dräktiga i fem månader och får därefter ett eller två lamm. De växer fort och slutar dia efter cirka fyra månader.

Det minskande antalet tadzjikiska stäppfår kan främst härledas till tjuvjakt och konkurrens om betesmarker med människans tamboskap. Även torka och svåra vintrar tär på arten. Förr var troféjakt ett stort hot mot de tadzjikiska stäppfåren. I vissa fall har man kunna betala upp till 20 000 dollar för att få skjuta ett stäppfår.

De flesta tadzjikiska stäppfåren lever i Tadzjikistan. En liten grupp lever i Turkmenistan och ytterligare en grupp i Uzbekistan. Det tadzjikiska stäppfåret lever i karga bergstrakter på höjder upp till 6 000 meter över havet.

Lappuggla finns i parken.

En unge sågs tillsammans med föräldrarna.

Vitryggad hackspett. Rödlistad och akut hotad. Man räknar med att det endast finns ca 60 individer i Sverige.

Amurtigerns päls är långhårig och tät. Färgen är gulaktig och något ljusare än hos andra underarter av tiger. Honan är ofta mörkare tecknad än hanen. Ett vitt parti på buken sträcker sig upp på sidorna. Ränderna är bruna snarare än svarta och sitter glest. Amurtigern har färre ränder än andra tigerarter.

Förr levde amurtigern i större delarna av östra Kina, Manchuriet och delar av Sibirien. Därav kommer det tidigare och mer kända namnet sibirisk tiger. Med en längd på drygt tre meter och en vikt på runt 300 kilo är amurtigern världens största kattdjur.

Tigrar är solitära djur. Det innebär att de lever ensamma och bara söker upp varandra vid parning. Proceduren runt parningen är lite komplicerad när det gäller solitära djur eftersom de måste komma över sitt naturliga motstånd mot sällskap. Det kräver mycket och högljudd kommunikation med brummanden och morranden.

Honan är dräktig i drygt 100 dagar och får vanligen två till tre ungar. Tigerungarna föds blinda och hjälplösa. De stannar hos mamman tills de är 18 månader gamla innan de söker egna revir.

Antalet tigrar fortsätter att minska i hela världen och överallt är hoten mot dem desamma: tjuvjakt, handel med tigerdelar till den traditionella asiatiska medicinen, det moderna skogsbruket samt minskat antal bytesdjur.

Arbetet med att rädda och bevara världens tigrar pågår, men än är det långt kvar.

Idag lever amurtigern vid östra Rysslands stillahavskust, i Amur-Ussuriregionen. Området har flera olika miljöer med såväl tundra och barrskog som närmast regnskogslika områden. Bergen i regionen är drygt 2000 meter höga.

Manvarg. Såg ut som en räv med långa ben. Manvargen är passgångare. De långa benen är en anpassning till Sydamerikas grässlätter och ger manvargen god uppsikt över området. De stora öronen är vita och magen ljust cremefärgad. Pälsen varierar från röd till gul. Nackryggen är kantad med en yvig svart man

Manvargen ser trots namnet mer ut som en räv än en varg och har beskrivits som en rödräv på styltor. De höga benen gör tvärtemot vad många tror inte manvargen särskilt snabb, det är en anpassning till ett liv i högt gräs.

Manvargen är ett av de minst sociala hunddjuren. En hona och en hane kan dela revir men lever oftast solitärt och träffas bara vid parningen under vintern. Reviret sträcker sig över cirka 30 kvadratkilometer och markeras med starkt doftande urin.

De är nattaktiva djur och strövar vida omkring på jakt efter mat. Födan består av allt från sockerrör, frukt och rotknölar till gnagare, bältor och kaniner. Trots sina långa ben springer manvargen inte särskilt fort. Istället jagar den genom att smyga sig på bytet.

Hoten mot manvargen är många: jakt, sjukdomar och konkurrens från introducerade arter. Det allvarligaste hotet är dock att deras naturliga miljöer försvinner när landsbygden odlas upp. Konflikter med människan ökar då tamdjur som höns blir begärligt byte för manvargen.

Manvargens hemvist är Sydamerika där den finns i Brasilien, Paraguay, sydöstra Peru, östra Bolivia och sparsamt i norra Argentina. Den lever på stora grässlätter, i buskmarker, träskområden och längs floder.

Pallaskatten smyger runt. Ser lite störd ut som oftast djur i fångenskap. Pallaskatten är ungefär lika stor som en tamkatt. Den har korta ben, små öron och tjock lång päls. Pallaskatten är perfekt anpassad till den terräng den lever i. Den jagar på trädlösa stäpper och bytesdjuren är främst smågnagare.

De lågt sittande öronen och det platta huvudet gör det möjligt för pallaskatten att gömma sig bakom klippblock och låg växtlighet när den spanar efter byte. Vintertid kan det bli 50 grader kallt på de stäpper i Centralasien där pallaskatten lever. Men kylan är inget problem – det är mänskliga aktiviteter som hotar arten. De korta benen avslöjar att pallaskatten skyr djup snö. I områden med mer snö än 10-15 cm har den svårt att röra sig. Centralasiens stäpper är kalla men nederbördsfattiga. Där blir snötäcket sällan tjockt. I områden där det snöar mer kan pallaskatten inte leva.

I likhet med de flesta andra kattdjur lever pallaskatten för det mesta ensam. Hona och hane håller endast ihop en kort tid under brunsten. Pallaskatten hotas av brist på föda, på grund av att många av dess bytesdjur jagas eller bekämpas med gift. Dessutom förstörs artens livsmiljöer genom uppodling och tamdjursbete. Tidigare jagades den för pälsens skull, men pälshandeln har i stort sett upphört i större delen av utbredningsområdet.

Pallaskatten ingår i det europeiska avelsprogrammet för hotade arter (EEP). Sammanlagt 120 exemplar av arten finns i drygt 40 europeiska djurparker. Stamboken och EEPprogrammet koordineras av Highland Wildlife Park i Skottland.

Pallaskatten hör hemma i Centralasien i öppen, stäpplik terräng på 1 000 – 4 000 meters höjd. Den är inte vanlig någonstans i sitt utbredningsområde, men 2020 gick arten från att vara Nära hotad till Livskraftig, en nedlistning som är ett resultat av förbättrad kunskap om artens utbredning och status, något som vi här på Nordens Ark har bidragit till.

Amurleopard. Amurleoparden är en av nio underarter av leopard. Den gula färgen är något ljusare än hos andra leopardunderarter och täckt med glest placerade, stora, svarta rosettfläckar. Den är väl anpassad till ett liv i kallt klimat.

Amurleoparden är världens mest hotade kattdjur. Den jagades länge för sin vackra päls skull. Det kalla klimatet där leoparden lever gör pälsen tjock och tät. Amurleoparden lever i områden där allt mer mark tas i anspråk av tamboskap. Dessa konkurrerar om betet med flera av amurleopardernas viktigaste bytesdjur.

Amurleoparden jagar om natten och äter rådjur, sikahjort, harar, grävlingar och gnagare. När bytesdjuren blir färre tvingas leoparden jaga tamdjur vilket leder till konflikter med människan.

Amurleoparder är liksom de flesta stora kattdjur solitära, vilket innebär att de lever ensamma. Honan och hanen träffas bara vid parningen i januari – februari. Honan är dräktig i tre månader och föder två till fyra ungar. Oftast klarar sig bara en eller två av dem till ett års ålder.

Förr jagades leoparden för sin vackra päls och för att benen ansågs ha läkande egenskaper.

Mellan 1970 och 1983 försvann 80 procent av amurleopardens naturliga livsmiljö på grund av skogsavverkning. Den minskar fortfarande när bönder i området röjer ny mark för att skapa bete åt sina djur.

Amurleoparden lever idag bara i ett litet område i sydöstra Ryssland, mellan Japanska havet och Kina. Eventuellt kan en liten grupp finnas i Nordkoreas bergstrakter.

Skruvhornsget. Pälsen är grå med rödbruna inslag. Under vintern är pälsen blekare och längre. Bockar har ett svart skägg och en mörk man från halsen ner på bröstet. Liksom hos många getter är hanen 40-50 procent större än honan. Knäna är randiga.

Det är de korkskruvsformade hornen som gett arten deras namn. Bockarna kan ha upp till 140 cm långa horn medan getternas blir 20 – 40 cm långa. Skruvhornsgetter har en fantastisk balans och precision då de förflyttar sig i den bergiga terräng där de lever.

Bäst trivs skruvhornsgeten i glesa bergsskogar med ekar och enbuskar. Precis som andra getter äter den olika växtdelar som gräs, bark, blad och knoppar. Honorna lever i flockar på ett tiotal djur medan hanarna lever ensamma. De träffas bara under parningssäsongen på senhösten. Hårda strider mellan hanarna föregår parningen. Segraren får para sig med flera honor. Honan är dräktig i 135 – 170 dagar och får sedan en eller två killingar. Dessa går med mamman i honflocken och diar i ett halvår.

Skruvhornsgetens fantastiska horn är en populär trofé bland jägare och kan kosta upp till 1000 dollar/kilo på svarta marknaden. Förutom jakten är det största hotet människans förändring av landskapet. Det leder till att skruvhornsgetternas miljö splittras upp av bebyggelse och vägar. När det inte finns tillräckligt stora sammanhängande områden delas getterna upp i små grupper. Det gör dem mer sårbara för genetisk utarmning och andra hot.

Skruvhornsgeten lever i Himalayas västra delar på mellan 600 och 3 600 meters höjd. Arten är fläckvis utspridd i Afghanistan, Indien, Pakistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.

Fakta om djuren är hämtade på Nordens Arks hemsida.