Jag stod och diskuterade kameror med andra fotografer – erfarna, duktiga människor som jag respekterar. Vi pratade om brusnivåer, autofokus, färgprofiler. Argumenten var skarpa, nästan som om vi försvarade något personligt. Och mitt i allt hörde jag mig själv säga saker jag egentligen inte ens brydde mig om.

Det var då det kändes… fel.

Detta inlägg hade jag som en artikel i senaste numret av BioFotos medlemstidning Naturfotografen.

Inte för att kameror är oviktiga. Det är de inte. Jag uppskattar bra verktyg lika mycket som någon annan. Jag publicerar ofta tips och tester av min utrustning, och kommer att göra det framöver. Närmast kommer ett par inlägg om mina kombinationer Nikon Z8 och 100-400 objektiv sedan Nikon Z9 med mitt objektiv 400/2,8 TC.

Men för mig hade något förskjutits. Fokus låg inte längre på bilderna jag ville ta – utan på utrustningen jag trodde jag behövde.
Och det var där jag började tappa riktning.
Jag har fotograferat så länge jag kan minnas.

Som barn handlade det om nyfikenhet. Sen kom åren med analoga kameror – väntan på framkallning, doften av kemikalier, den där speciella känslan när en bild faktiskt satt. Och så småningom den digitala världen, med alla sina möjligheter och sitt tempo.

Idag är jag drygt 70 år. Och någonstans längs vägen har jag insett något som jag önskar att fler, särskilt inom naturfotografin, kunde slappna av inför:

Diskussionen om kameramärken är oftast helt ointressant.

Jag säger inte det för att provocera, utan för att jag har sett hur fokus så lätt hamnar fel. Jag har själv varit där. Jämfört, vägt, funderat på om gräset är grönare på andra sidan – som om nästa kamerahus skulle ge mig de där bilderna jag ännu inte tagit.
Men naturen bryr sig inte.

Ljuset över en myr i gryningen blir inte bättre för att loggan på kameran är “rätt”. Dimman som lättar över en skog, en fågel som lyfter, stillheten vid en sjö – allt det där händer oavsett vad vi håller i handen.
Det som spelar roll är om du är där. Och om du ser.

Efter alla dessa år är det inte tekniken jag tänker mest på när jag är ute. Det är tålamodet. Att komma tillbaka till samma plats, om och om igen. Att förstå hur ljuset rör sig över landskapet. Att acceptera att vissa dagar inte ger något alls – och att det också är en del av processen.

Det är sådant som formar bilder.
Visst, utrustning har sin plats. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. I vissa lägen – snabba djur, svagt ljus – kan tekniken hjälpa till. Men för de flesta naturbilder jag har tagit genom åren har begränsningen aldrig varit kameran.
Det har varit jag.
Min otålighet. Min ovilja att vänta de där extra minuterna. Min tvekan att gå upp ännu tidigare, stanna ute lite längre, eller återvända en tredje gång när inget hände de två första.
Och det är också där utvecklingen finns.

Jag tror att vi ibland använder utrustning som en genväg i tanken. Det är enklare att byta kamera än att förändra sitt sätt att arbeta. Enklare att läsa specifikationer än att faktiskt lära känna en plats på djupet.

Men naturfotografi belönar inte den som har mest avancerad teknik.
Den belönar den som är närvarande.
Så om jag skulle ge ett råd, efter ett helt liv med kameran, så är det detta:
Sluta leta efter den bästa utrustningen. Börja istället använda det du har – fullt ut. Lär känna det så väl att det försvinner i händerna på dig. För det är först då du på riktigt kan börja se det du är där för att fotografera.
Och i slutändan är det inte kameran som avgör om en bild blir stark.
Det är tiden du lägger, blicken du utvecklar – och din relation till naturen du rör dig i.

När jag sitter och skriver detta inlägg kom jag att tänka på en historia jag hörde för länge sedan.
En episod som lär ha förekommit någon gång på slutet av 30-talet. Det var fotografen Lewis Hine som var känd för att fotografera folk från arbetarklassen och främst barnarbete.
Det var en utställning i New York med bilder från New Yorks hamn. Lewis Hine och John Steinbeck stod tillsammans och tittade på en bild med ostronrensiskor. Troligen den bilden ni ser här. Steinbeck säger till Hins. Fantastiska bilder, men vad använder du för kamera?
Lewis Hines vänder sig till John Steinbeck och säger. Jag läste din senaste bok, ”Möss och människor”, en fantastisk bok, men vad använder du för skrivmaskin?
Kommentar överflödig.