Jag har bjudit in ett antal av mina vänner bland naturfotografer, till min Blogg. De kommer att skriva om något som ligger dem varmt om hjärtat. Nu är det Frode Wendelbos tur. Jag har känt Frode sedan länge. Vi var båda med och bildade BioFoto Sverige nere i Skåne. Frode har en egen stil i sitt fotograferande som jag gillar och har blivit inspirerad av. Jag var senast med Frode på en resa till Bulgarien och Grekland för att fotografera gamar och krushuvade pelikaner. En god vän och en fantastisk guide. Tidigare gästskribenter i min blogg har varit Staffan Widstrand, Niklas Virsén, Hans Ring, Jan Gustafsson, Ola Jennersten, Frida Hermansson, Roger Brendhagen, Anki Hammar och Anders Geidermark.

Om du vill läsa deras inlägg gå in på fliken Gästskribenter. Där finna alla inlägg samlade.

 

Jag skrev i något sammanhang för inte så länge sedan -Jag tar hellre en ovanlig bild på en vanlig fågel är en vanlig bild på en ovanlig fågel.

Jag har fotograferat i många år nu och sedan 20 år har det varit mer seriöst. Det har blivit mycket fåglar, inte för att jag är en skådare eller jagar arter, utan för att de är vackra, gör konstiga saker men framför allt är de utmanande att fotografera.

För 20 år sedan köpte jag min första digitala systemkamera. Den hade bas-ISO på 200 och redan vid 400 blev bruset synligt, vid 800 började det för mig bli plågsamt. Så vad göra? Jo, jag började, i stället för att skruva upp ISO, skruva ner slutartiden. Hur långt kunde jag gå och ändå behålla något som fångar betraktaren?

Nära mitt hem har jag strömstarar, de håller till i, nedanför och ovanför en fors, alltså ett mycket bra ställe att fota dem. Problemet på vintern är att ljuset aldrig kommer ner till vattenytan, dessutom är fåran där de mest håller till nergrävd. Å andra sidan kan man klättra ner och fotografera nästan vid vattenytan. Jag började skruva på kameran, fotade, skruvade mer och så höll jag på tills jag var nere på 1/20s, då kunde jag fotografera på låga ISO-värden, bruset blev nästan obefintligt och hade jag tur satt strömstaren still under exponeringen. Det jag blev positivt överraskad över var hur fint vattnet blev, mjukt, vackert strömmade runt stenarna där strömstararna satt. Detta var värt att testa i andra sammanhang.

Ett av mina tidiga försök

Tagen denna vintern

Tiden gick, kameror och objektiv blev allt bättre, jag började jobba mycket med flygande fågel och hela tiden utmana mig själv hur långt jag kunde komma. Efter allt testande, mycket träning och många besvikelser började allt komma på plats. Just 1/20s har visat sig fungera mycket bra på stora flygande fåglar, örnar, måsfåglar, tranor mm. Det jag hela tiden är ute efter är att försöka fånga rörelser, mönster, färger och kanske till och med ett skarpt öga. En stor sak är förstås dagens fantastiska kameror som känner igen fåglar och dessutom med hög precision sätter skärpan på ögat.

En bild jag planerade innan jag åkte

Enlig mig en av mina bästa örnbilder

Detta har alltså tagit mig 20 år att jobba med och nu känner jag att det sitter. Det jag har arbetat med det senaste året är att prova hur mycket jag kan överexponera och samtidigt köra på långa slutartider, hitta ett nytt uttryck i mina bilder.

Vårens trandans. 3 stegs överexponering och 1/20s

Flera besök på Helgoland har gett mig många tillfällen att jobba vidare.

Som föreläsare, naturfotoguide/reseledare och med ett antal utställningar vill jag hela tiden utmana min publik att se annat än det självklara i en bild och på mina resor pratar vi bland annat om att försöka hitta nya uttryckssätt. Med andra ord, gå vidare, utmana sig själv hela tiden och med det, också eventuell publik.