En intensiv fotovecka ligger bakom mig – en vecka fylld av storslagna naturupplevelser, fotografering och många fina möten.

I det här inlägget delar jag ett urval av bilder från veckan, tillsammans med en kort slowmotionfilm av en havsörn i ett dramatiskt dyk.

Första stoppet var Dovrefjell – ett landskap som aldrig slutar att imponera. Fantastisk natur, enorma vyer och en känsla av frihet som är svår att beskriva. Hela Dovremassivet består av flera toppar som når över 2 000 meter, där Snøhetta är högst med sina drygt 2 200 meter. Vi höll oss dock i de lägre regionerna, vilket räckte gott för att bjuda på storslagna upplevelser.

En av dagarna väntade en vandring på 17 kilometer för att få möta myskoxarna. Det blev väl värt ansträngningen. Vi fick se en familjegrupp med en mäktig tjur, flera kor och årets kalvar.

Att stå där, på respektfullt avstånd, och se dessa urtidsdjur röra sig i den norska fjällvärlden är något alldeles speciellt. Vi hade stor hjälp av den mycket skickliga guiden Even Hønsen Agerup. Utan honom hade vi inte sett några myskoxar.

En storslagen natur, helt magiskt.

En hel familj myskoxar går och betar stilla och rofyllt.

Ett härligt gäng uppe på fjällhedarna.

Sedan bar det vidare till Flatanger – ett av Europas främsta områden för havsörn och en plats med en av kontinentens högsta tätheter av häckande havsörnar. Det är lätt att förstå varför så många naturfotografer återvänder hit år efter år.

Den här gången bjöd vädret på mulet, småregnigt och ganska grått ljus. För mig var det faktiskt en välkommen omväxling. Mina tidigare besök har präglats av klarblå himmel och starkt solsken. Trots molnen hade vi ett fantastiskt ljus under större delen av dagarna. Det mjuka och jämna ljuset gav fina färger, vackra detaljer och gjorde det betydligt lättare att fotografera de dykande havsörnarna än i hårt solsken. Ibland är det väder som många fotografer tvekar inför faktiskt det allra bästa.

Havsörnarna var otroligt aktiva. Dyk efter dyk avlöste varandra och efter en stund tappade jag räkningen på hur många örnar vi faktiskt hade sett.

En liten reflektion kring utrustningen också. Den här resan var det framför allt mitt Nikon Z 100–400 mm som fick arbeta. Det visade sig vara ett utmärkt val för fotografering av dykande havsörnar. Möjligheten att snabbt anpassa brännvidden gjorde att jag kunde följa örnarna genom hela dyket och samtidigt komponera bilderna precis som jag ville.

Jag hade naturligtvis även med mitt fasta 400 mm, men det blev ofta för långt när örnarna kom riktigt nära båten. Ofta blev örnarna helt enkelt för stora i sökaren och vingarna hamnade utanför bild.

I de situationerna var zoomen ovärderlig. Att kunna gå från 400 mm ned mot kortare brännvidder på ett ögonblick gjorde att jag fick betydligt fler användbara bilder. Den här resan blev ännu en påminnelse om att det inte alltid är det ljusstarkaste objektivet som är det bästa – ibland är flexibiliteten det som gör hela skillnaden.

Extra roligt var det att återigen få träffa en gammal bekant – havsörnen Miquel. Han är nu 37 år gammal, en mycket hög ålder för en vild havsörn. Att få möta honom igen känns nästan som att träffa en gammal vän.

Lika uppskattat var det att åter få ge sig ut med Ole Martin, som med sin stora erfarenhet och sitt lugn skickligt styrde båten mot de bästa fototillfällena. Han har en enastående känsla för både fåglarna och ljuset, och varje tur med honom bjuder på nya upplevelser.

Veckan handlade förstås om fotografering, men också om gemenskap. Många intressanta samtal med mina fotovänner Thomas, Uno, Bosse, Robert och Göran gjorde resan minst lika minnesvärd som bilderna vi tog.

Ser ni havsörnarna i träden?

En ung trut höll på att bli offer vid ett dyk av havsörnen. Men den hann undan i sista sekunden.

En kustlabb flög snabbt runt båten och tiggde lite godis.

En stolt 37-åring bevakar sitt revir.

Till vänster vår reseledare Thomas Atterdal, bredvid honom Robert och med Örnmannen Ole Martin i bakgrunden.

Bosse fick en trut på sin fina hatt.

Ett verkligt konstverk.

Örnen i skyn.

Nu väntar arbetet hemma framför datorn. Tusentals bilder ska gås igenom och några kommer förhoppningsvis att hitta sin plats både här på bloggen och kanske så småningom på väggen. Men det är inte bara bilderna jag tar med mig hem, utan också minnena av fjällens tystnad, havets kraft och ännu en vecka fylld av naturens magi.

Det är sådana här veckor som påminner mig om varför naturfotografering fortfarande, efter alla år, är världens roligaste hobby. När kameran väl är nedpackad och bilderna sparade är det ändå inte fotografierna jag minns starkast – utan känslan av att ha fått vara mitt i naturen ännu en gång.