Det är en fråga jag ofta får när jag håller föredrag eller fotokurser.

“Är det fel att beskära en bild?”

Bakom frågan döljer sig egentligen en annan fundering:

Måste en bild alltid behålla kamerans ursprungliga format?

Jag brukar le lite och svara att kameran bestämmer bara hur bilden börjar – inte hur den ska sluta.

De flesta av oss fotograferar med kameror som ger ett bildformat på 2:3. Det är ett format vi har vant oss vid och som fungerar utmärkt i många situationer. Men naturen har inga bestämda proportioner. En flygande havsörn, en uggla i en gammal tall eller en björn som kommer ut ur dimman följer inga regler.

När jag står ute i skogen, vid en myr eller längs en kust försöker jag alltid komponera bilden så färdig som möjligt redan i sökaren. Det handlar om att se bilden innan jag trycker på avtryckaren och om att vara medveten om vad jag vill berätta.

Men när jag kommer hem och öppnar bilden på en stor skärm händer det ibland något.

Jag inser att bilden berättar sin historia bättre i ett annat format.

En havsörn med utbredda vingar kanske behöver en annan typ av komposition. Ett porträtt av en sparvuggla blir ofta starkare om jag beskär bort sådant som inte tillför något. Ett landskap med morgondimma kan plötsligt få ett helt annat lugn i ett panoramautsnitt.

Det handlar inte om att rädda en dålig bild. Det handlar om att lyfta fram det som fick mig att trycka på avtryckaren från första början.

Jag minns särskilt några bilder från gömslet hos Lassie Rautiainen i östra Finland. Björnen kom ut ur dimman en tidig morgon. Originalbilden visade mycket av myren runt omkring, men när jag senare beskar bilden blev mötet mellan björnen och dimman betydligt starkare. Allt som drog uppmärksamheten från huvudmotivet försvann och känslan blev precis den jag upplevde på plats.

Samma sak har hänt med flera av mina bilder på havsörnar i Flatanger och ugglor här hemma i Sverige. Ibland är det faktiskt beskärningen som gör att bilden berättar historien bättre.

Ibland hör man att “en bra fotograf behöver inte beskära”. Jag tror att det är en av fotografins mest seglivade myter.

Tittar man tillbaka i fotohistorien ser man att många av världens mest uppskattade fotografer har använt beskärning som ett självklart verktyg. Redan under mörkrummets tid beskars bilder för att skapa en starkare komposition. Det var inte fusk då – och det är inte fusk i dag.

Jag minns att jag frågande Anders Petersen, när han besökte Scandinavian Photo då jag jobbade där. -Beskär du dina bilder? Ja självklart säger Anders, det gör jag alltid i mitt mörkrum.

Det betyder förstås inte att jag fotograferar slarvigt och tänker att allt går att lösa i datorn. Tvärtom. Jag försöker alltid komma så nära den färdiga bilden som möjligt redan i kameran. Men jag ser beskärningen som den sista finjusteringen – det sista penseldraget innan bilden är klar.

Det är kanske också därför de flesta moderna kameror låter oss välja olika bildformat redan när vi fotograferar. Vi kan välja 1:1, 4:5, 16:9 eller andra proportioner direkt i kameran. Om det bara fanns ett enda rätt format hade den möjligheten knappast funnits. Kameratillverkarna vet att olika motiv kräver olika bildutsnitt.

Bilden som en del av en berättelse

För mig slutar inte bilden när den är färdigredigerad. Många av mina fotografier visas i bildspel under föredrag, där varje bild är en del av en större berättelse. Där känner jag mig ännu friare att låta motivet bestämma formatet.

I en bildvisning kan jag låta en storslagen landskapsbild följas av en hårt beskuren detalj av en ugglas öga eller en björns tass. Kontrasten mellan bilderna skapar rytm, variation och överraskning.

En bildvisning handlar inte bara om att visa många fina bilder efter varandra. Det handlar om att skapa en känsla och en resa för betraktaren. I det sammanhanget blir bildformatet ett kreativt berättargrepp, inte bara en teknisk fråga.

Jag tror faktiskt att den friheten har påverkat mitt sätt att se på fotografering. Jag väljer inte ett format för att det råkar vara kamerans standardformat. Jag väljer det format som bäst förstärker berättelsen och den känsla jag vill förmedla.

Efter mer än femtio år med en kamera i handen har jag lärt mig en sak. En bild bedöms inte efter hur mycket av sensorn som har använts. Den bedöms efter om den fångar betraktarens blick och väcker en känsla.

En bra bild handlar sällan om hur många pixlar som finns kvar eller om sensorns ursprungliga proportioner. Den handlar om ljuset över myren en tidig morgon. Om blicken hos en sparvuggla. Om havsörnens kraftfulla vingslag över havet. Om björnen som sakta kliver fram ur dimman.

Om ett annat bildformat hjälper mig att förstärka berättelsen eller känslan, då är valet enkelt.

Betraktaren frågar aldrig om bilden är beskuren.

Betraktaren frågar bara om bilden berör.

För mig är kamerans sensor bara början på processen.

Det är motivet som bestämmer var bildens kanter ska gå.

Här har jag valt att beskära bilden för att framhäva praktejdern.

En ganska rörig bild har genom beskärning blivit mer fokuserad.

För att få fram djurens uttryck har jag beskurit bilden och vargen framträder mera.

En sådan här bild kan jag vid en bildvisning välja att visa båda versionerna.

Här ville jag få fram lite mer av vargen, men originalen kanske mer ger vildmarkskänsla.

Den här bilden gjorde jag för en tävling och fick silver pris.

En lite kreativ beskärning för att skapa en helt annorlunda bild.

Bilden hade en klart intressant detalj som jag valt att ta fram med denna beskärning.

 

Slutligen två porträtt som jag beskurit fram

Björnen var ganska nära gömslet där jag sitter, den fyllde hela sensorn. Jag ville här skapa ett rent porträtt.

För att få fram lammgamens verkligt häftiga uttryck beskär jag bilden så det framkommer tydligt.