Det finns platser som sakta växer in i ens liv. Inte genom dramatiska händelser, utan genom att man återvänder dit, år efter år. För mig är det den lilla viken vid Getryggen, söder om Brandalsund.

I snart fyrtio år har jag suttit på samma brygga. Jag har sett vårarna komma och höstarna gå, följt isens första sprickor och de första vårfåglarnas återkomst. Samma vik, samma vass, samma kluckande vatten mot bryggan – men ändå är ingen dag den andra lik.

Jag sitter ofta på bryggan en tidig morgon, när området sover, med en kopp kaffe och kikaren inom räckhåll. Men lika ofta lossar jag förtöjningen och glider ut med båten. Jag behöver inte åka långt. Tvärtom. De flesta av mina naturupplevelser finns bara några minuter hemifrån.

Jag har en liten batterimotor monterad i aktern. Den använder jag nästan alltid under de tidiga morgontimmarna. Den tysta framdriften gör att jag kan smyga fram mellan vassarna utan att störa mer än nödvändigt. Det är en speciell känsla att glida fram nästan ljudlöst medan dimman fortfarande ligger kvar över vikarna.

Då känns det som om naturen lånar ut området till mig för en stund.

Inte en enda människa syns till. Bara fåglarna, vinden och ljudet av vatten mot båtskrovet.

Många tror att stora naturupplevelser kräver långa resor till avlägsna platser. Jag reser gärna till Finland för björn och varg, till Norge för havsörn eller till andra delar av världen med kameran. Men sanningen är att några av mina mest värdefulla stunder upplever jag här, bara några minuter från bryggan.

Viken är full av liv.

Skäggdoppingen hör till mina absoluta favoriter. Under de bästa åren har upp till sex par häckat samtidigt. Att följa de små randiga ungarna när de först rider på föräldrarnas ryggar och senare lär sig fiska själva är ett av sommarens stora nöjen.

Här häckar också svanar, gräsänder, sothöns och ibland krickor. Precis innanför bryggan har jag satt upp en holk som storskraken gärna använder. Att se honan flyga in mot holken och försvinna genom den lilla öppningen är ett ögonblick jag aldrig tröttnar på, hur många gånger jag än upplever det.

Alla år har dock inte varit lika lyckade. När minken etablerat sig har det märkts direkt. Plötsligt har kullar försvunnit och det liv som brukar fylla viken har blivit betydligt tystare. I år verkar minken lyckligtvis hålla sig borta och fågellivet har blommat upp igen.

Det är inte bara livet i viken som fascinerar mig.

Just nu, när jag skriver detta, har tusentals grågäss och kanadagäss passerat över mig i snart en vecka. Flock efter flock följer samma sträckled mot syd-sydväst. Deras kacklande hörs långt innan de syns. Medan skäggdoppingarna lugnt leder sina ungar genom vassen pågår höstens första stora flyttning högt ovanför.

I går morse räknade jag dessutom till tio havsörnar under en enda båttur. Några satt i tallarna längs stränderna, andra seglade över vikarna. Trots alla år med kameran i handen är det fortfarande en syn som får mig att stanna upp.

Det är just det som gör den här platsen så speciell. Jag vet aldrig vad nästa morgon kommer att bjuda på. En havsörn. En fiskgjuse. En storskrake på väg in i holken. En skäggdopping med sina ungar. Eller tusentals gäss som fyller himlen med sina rop.

När människor frågar varför jag fortfarande går upp före gryningen för att ge mig ut med båten brukar jag ha svårt att ge ett enkelt svar.

Kanske är det just därför.

Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa vassvik.

Efter snart fyrtio år känner jag platsen väl. Men naturen lyckas fortfarande överraska mig.

Och kanske är det just därför jag aldrig tröttnar på att komma tillbaka.

Båten ligger och väntar på en tur ut i morgondiset

Eva och Anders spanar efter havsörn vid Hörningsholmsviken

1000-tals grågäss sträckade över mig under en förmiddag

Storskraken står och stretchar på bryggan

Honan kommer med full fart mot holken

Vilken precision, rakt in i hålet

Tärnorna fiskar i viken

Skäggdoppingen med sina ungar

Full trafik av storskrak

Flera storskrakar kommer in på kvällen för att hitta en sovplats