Samma plats – aldrig samma upplevelse – Arne Berneklint Photography

Det är faktiskt lite märkligt att tänka på – i år blev det min elfte resa sedan 2013 till Lassie Rautiainens vildmark i östra Finland. Man kan ju fråga sig varför jag väljer att återvända till samma plats år efter år.

Svaret är egentligen ganska enkelt. Ingen resa har någonsin varit den andra lik.

Väder och ljus förändrar landskapet från dag till dag. Gömslena flyttas mellan olika platser och ibland bara några tiotal meter, men det räcker för att ge helt nya vinklar och bildmöjligheter. Varje besök blir därför en ny upplevelse.

Det kanske allra mest fascinerande är ändå djuren. Man lär känna dem över tid. En björn som varit en trogen besökare under flera år är plötsligt borta och har ersatts av nya individer. Vargflocken förändras också ständigt. Varje år finns nya valpar och årsungar, unga hanar lämnar flocken för att söka egna revir och till och med alfaparet har hunnit skifta genom åren.

I år fick vi uppleva något jag aldrig tidigare sett här – en björnhona med två ungar. Det är mycket ovanligt i ett område där det finns gott om stora hanbjörnar, eftersom honor med ungar normalt undviker dem. Men den här honan verkade både erfaren och orädd och vågade sig fram ändå. Det blev ett av resans absoluta höjdpunkter.

Vargarna bjöd också på fantastiska upplevelser. Alfaparet kom tillsammans med fjolårsungarna och det är svårt att inte imponeras av deras skönhet. Att få se dem röra sig fritt i den finska vildmarken är något som fortfarande ger samma känsla som första gången.

En annan överraskning var en ovanligt ljus havsörn. Huvudet, nacken och stjärten var nästan kritvita och den såg betydligt ljusare ut än de havsörnar jag brukar möta. Kanske var det en riktigt gammal individ. Jag kan faktiskt inte minnas att jag sett en så ljus havsörn tidigare. Det enda som kommer i närheten är när jag fotograferade den amerikanska vithövdade örnen i Florida – men det är förstås en helt annan art.

Som alltid gick veckan alldeles för fort. När dagarna fylls av naturupplevelser, fotografering och trevligt sällskap rusar tiden iväg. Årets grupp var dessutom en härlig blandning av deltagare. Några hade aldrig tidigare suttit i ett björngömsle, medan andra hade betydligt mer erfarenhet. Det blev många skratt, intressanta diskussioner och en fin gemenskap.

Kvällarna avslutades med bildvisning där vi tittade på varandras bilder, diskuterade bildidéer och jag visade några av de möjligheter som finns i Lightroom för att lyfta fram känslan i naturbilderna.

När jag åker hem brukar jag fundera på om det verkligen finns något kvar att uppleva här. Och varje år får jag samma svar. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Det är nog just därför jag fortsätter att återvända.

Speglingarna vid den lilla sjön är alltid roligt att leka med.

En ihärdig korp som följer björnens alla rörelser. Det kan ju trilla ner en bit kött att picka i sig.

Undrar vad han tänker på…

Som sagt, speglingarna är roliga.

En havsörn svävar ständigt över oss. Den gick ner några gånger och fångade en bit mat.

Här ser det ut som den hittat en lite för svag talltopp.

En ständig följeslagare och olycksbroder.

Korpen verkar inte gilla örnen.

Oj vilken stilig varg. Ett fantastiskt djur som förtjänar all respekt. Alla hundägare borde vara tacksamma då deras lilla älskling härstammar från vargen. Hunden och vargen är faktiskt samma art. Tamhunden (Canis lupus familiaris) är en domesticerad underart till gråvargen (Canis lupus).

Alla borde få uppleva de möten vi haft med vargen.

Eftertänksam varg.

De där klorna vill man inte ha på ryggen.

Den här björnen kallade vi läppen. Hade en skada i sin läpp.

Vad kan de vara som gömmer sig bakom trädet. Jo en björn så klart.

Måsfåglar finns alltid närvarande. Silltrut, fiskmås och skrattmås.

Vargen har lite svårt att slita loss kött från åteln. Så han var och hämtade en björn vid flera tillfällen och eskorterade den fram. Alla är beroende av varandra i en natur i harmoni.