Vad är bokeh för mig?

Bokeh är egentligen bara oskärpa – men i praktiken är det så mycket mer än så, särskilt när man fotograferar fåglar.

För mig handlar det inte om att “sudda bort bakgrunden”, utan om att lyfta fram fågeln. När bakgrunden blir mjuk och ren får motivet en helt annan närvaro. Det är ofta där skillnaden sitter mellan en bild som känns rörig och en som verkligen håller.

Jag märker att jag nästan alltid letar efter bakgrunder som kan bli snygga i oskärpa – vatten, lövverk eller bara avstånd. Och när ljuset är rätt, till exempel tidig morgon eller sen kväll, kan bakgrunden nästan börja glöda.

Teleobjektiv och den där mjuka bakgrunden

Med långa teleobjektiv kommer mycket “gratis”.

Redan vid längre brännvidder blir bakgrunden naturligt komprimerad och mjuk, särskilt om fågeln sitter en bit framför bakgrunden. Det är något jag utnyttjar hela tiden – jag försöker positionera mig så att bakgrunden ligger så långt bort som möjligt.

Det är inte alltid lätt i naturen, men när det funkar blir skillnaden enorm.

Skärpedjup – en balansgång

I fågelfoto blir skärpedjupet lite av en kompromiss.

Jag vill ofta ha kort skärpedjup för att få en mjuk bakgrund, men samtidigt måste viktiga delar av fågeln – framför allt ögat – vara knivskarpa. Och med längre tele och korta avstånd blir skärpedjupet väldigt tunt.

Så jag ligger ofta någonstans mitt emellan:

• tillräckligt öppet för att få fin bokeh

• men inte så öppet att delar av fågeln faller ur fokus

Så tänker jag i praktiken

När jag är ute och fotar fåglar är det här det som snurrar i bakhuvudet:

Jag tänker mer på bakgrunden än man tror

Jag flyttar mig hellre lite i sidled för att få en ren bakgrund än att bara “ta bilden”.

Avstånd är allt

Ju längre bort bakgrunden är från fågeln, desto bättre blir bokehn. Det här är ofta viktigare än bländaren.

Jag använder brännvidden till min fördel

Med långa telen blir bakgrunden automatiskt mjukare – det gäller bara att utnyttja det rätt.

Bländaren finjusterar känslan

Jag kör ofta ganska öppet, men inte alltid max. Ibland räcker det att blända ner lite för att få hela fågeln skarp utan att tappa känslan i bakgrunden.

Jag tittar efter ljus

Motljus, reflektioner i vatten eller ljus som silas genom träd kan ge riktigt fin bokeh. Det är ofta de situationerna jag letar efter.

 

Nu tittar vi på lite bilder där jag försöker använda skärpedjupet på ett konstruktivt sätt. Jag tar med inställningarna på kameran så att du ser hur jag ställer in värdena.

Jag har använt mitt Nikon 400/2,8 TC, TC betyder att den har en inbyggd konverter så att brännvidden ökar till 560 mm och största bländare 4. En del bilder är tagna med mitt Nikon 100-400/4,5-5,6 och någon bilde med mitt macroobjektiv Nikon 105/2,8.

1/200 s f/2,8 400mm. Med bländare 2,8 och 400 mm objektiv blir det en ordentlig oskärpa vilket framhäver motivet ordentligt

1/1250 s f/4 560mm. Här är bakgrunder helt i oskärpa. Knivskärpa på fågelns öga bidrar till att vi helt fixerar blicken till ögat. Inget annat i bilden som oroar.

1/4000 s f/4,5 400mm. Här har bakgrunden blivit oskarp trots att jag har bländare 4,5. Det beror på att bakgrunden ligger en bit bort och helt utanför skärpedjupet. 

1/2000 s f/5 560mm. Samma här. Bakgrunden ligger en bit bort vilket resulterar i en helt oskarp bakgrund. Total konsentration på fågelns ögon och ansikte.

1/500 s f/4 560mm. Här har både förgrund och bakgrund hamnat utanför skärpeplanet. Full fokus på minervaugglans öga.

1/1000 s f/4,5 400mm. Gamen har ett fint släpp från bakgrunden vilket leder blicket i första hand till gamens öga. Sedan flyttas blicket till det mörka området till höger.

1/1000 s f/4,5 400mm. Smutsgamen helt frilagd vilket ger känslan av att vi har en stup bakom. Förgrunden oskarp, väldigt kort skärpedjup.

1/2000 s f/7,1 400mm. Bländare 7,1 gör att bakrunden ger lite mer struktur.

1/1250 s f/4 560mm. Småtrappen gör sina danssteg för att imponera på honan en bit bort. Det korta skärpedjupet bidrar till dramatik i bilden.

1/500 s f/4 560mm. Jag tar med några djurbilder också. Den oskarpa bakgrunden bidrar till full fokus på schakalen. Även schakalens kropp är oskarp, vilket är helt ok i denna bild.

1/2000 s f/3,5 400mm. Oskärpan bakom lejonet förstärker lejonets gap.

1/500 s f/5,6 240mm. Dramatiken i bilden förstärks med oskärpan i förgrunden. Den här bilden hade blivit rörig med skärpa i hela planet.

1/400 s f/3,5 400mm. Fint släp på järven från bakgrunden.

1/3200 s f/4,5 560mm. Det korta skärpedjupet bidrar till total fokus på vargarnas ansikten.

1/1000 s f/4 560mm. Oskärpan förstärker vargens fullständigt fokuserade blick och framfarten i bilden.

1/640 s f/2,8 300mm. Vattnet i bakgrunden ger en härlig bokeh.

1/1000 s f/4 560mm. Skärpan sitter på ögat och det korta skärpedjupet ger en härlig oskärpa.

1/1000 s f/4 560mm. Samma här.

1/1000 s f/6,3 400mm. Lite mer struktur i bakgrunden ger lite miljökänning i bilden.

1/1000 s f/2,8 400mm. Här har det korta skärpedjupet gett skärpa på en av gladorna. De två andra i oskärpa vilket ger en spännande effekt.

1/4000 s f/4 400mm. Kungsörnen landar på en stolpe. Full fokus på örnen, bakgrunden oskarp. Förstärker fokuset på fågeln.

1/2000 s f/2,8 400mm. Den gula skylten bakom svanen har fått en fin oskärpa och gör bilden lite mer spännande.

1/2000 s f/4,5 560mm. Oskärpan i bakrunden förstärker rörelsen hos fåglarna.

1/2500 s f/4,8 130mm. Genom att få de bakre havssulorna i oskärpa kan man lugna ner ett annars rörig motiv

1/4000 s f/4 400mm. Fin oskarp bakgrund på tornfalken som är i total fokus.

1/4000 s f/4 560mm. Spännande ljusbollar från ljuset i grenverket i bakgrunden

1/1000 s f/2,8 400mm. Här har bilden fått en fin inramning av de oskarpa trädstammarna i förgrunden. Förstärks av en oskarp bakgrund.

1/1000 s f/2,8 400mm. Även om motivet är litet i bilden framhävs den ordentligt genom det korta skärpedjupet. Sparvhök.

1/6400 s f/5,6 400mm. Hästhagen i bakgrunden har lagts i en skön oskärpa bakom törnskatan.

1/320 s f/4 560mm. Det korta skärpedjupet förstärker fokuset på storlommen.

1/400 s f/2,8 400mm. Här har jag storlommen bara några meter framför mig. Med 2,8 i bländare ger det ett fint släpp från bakgrunden.

1/2000 s f/6,3 560mm. Här har jag gått upp till bländare 6,3 för att vara säker på att få skärpa vid storlommens snabba nedslag. Trots det en fin oskärpa på den väntande partnern.

1/2000 s f/6,3 560mm. Blänket från havet i bakgrunden ger fina ljusbollar. Sillgrissla Stora Karlsö.

1/500 s f/4 400mm. Fin oskärpa i bakgrunden och lite oskärpa i vingspetsarna ger en fin rörelsekänsla i bilden. Tordmule, Stora Karlsö.

1/800 s f/5 560mm. Även denna bilden har fått fina ljusbollar från det blänkande havet bakom sillgrisslan.

Det viktigaste jag lärt mig

Det tog ett tag innan jag verkligen fattade det här, men idag är det ganska tydligt:

Det är inte objektivet i sig som gör bilden – det är hur jag placerar mig i förhållande till motiv och bakgrund.

När allt klaffar – rätt avstånd, rätt ljus och en lugn bakgrund – då behövs det inte så mycket mer. Då gör bokehn sitt jobb utan att ta över.