För några veckor sedan ramlade jag på en rot i skogen och föll ner på marken. Jag hade min kamera hängandes över axeln. I fallet kom kameran mellan mig och marken och knäckte ett par revben. Det har varit några veckor med intensiv smärta, svårt att sitta och svårt att sova. Jag har på grund av skadan inte varit ute i naturen på ett tag, vilket gör att man inte mår så bra även av det. Till råga på allt fick jag en dunderförkylning så jag har verkligen varit långt från naturen.

Detta lilla uppehåll med besök ute i skog och mark har gjort att jag för första gången, jag är 73 år, inte så gammal tycker jag själv, börjat känna ångest inför döden, inte som en gestalt utan som en närvaro i tiden. Som en skugga som ligger precis utanför bildfältet. Ändå är det inte slutet som skrämmer mig mest – det är allt jag ännu inte hunnit se, allt jag ännu inte hunnit fånga genom min kamera.

Det är alla upplevelser i naturen jag är rädd att gå miste om. Ljuset som faller över en myr tidigt en morgon. Dimman som rör sig som något levande över vattnet. De nästan omärkliga förändringarna som sker från år till år – som bara den uppmärksamme kan ana. Min längtan är fortfarande stark. Jag vill vara där, med kameran i handen, och säga: Jag var här. Jag såg detta. Det här fanns.

I varje bild tiger tiden för ett ögonblick. Slutaren stänger ute framtiden och fryser det som just nu är. Kanske är det därför fotograferandet alltid varit så viktigt för mig – som en stilla protest mot förgängligheten, ett sätt att säga att det som är vackert inte bara ska försvinna obemärkt.

Jag blir själv förvånad att upplevelser jag haft nyligen, inte är nyligen utan ligger något eller några år bakåt i tiden. Jag får en känsla av att tiden rusar fram, inte som panik, mer som en sorg över att den blivit så värdefull. Det ger mig ångest.

Och så är det mina barn och barnbarn. Deras framtid i en allt tuffare värld. Jag vill fortfarande finnas där och dokumentera tiden som väntar dem, inte bara i bilder utan i min närvaro. Se vem de blir, vilken värld de kliver in i, hur de finner sina egna vägar. Kanske är det min djupaste sorg: tanken på att inte få följa deras berättelse hela vägen.

Men kanske är detta också en påminnelse. Om att varje dag jag fortfarande står där med kameran är en gåva. Varje bild ett bevis på att jag ännu är en del av detta stora, pågående ögonblick som kallas livet.

Nu när jag skriver detta känns allt mycket bättre, skadan i revbenen känns inte lika besvärande och förkylningen har börjat ge med sig. Så snart är jag nog redo för nya utmaningar där ute i naturen igen.