Viket hot är störst för älgen, vargen eller…

…skövligen av våra skogar. Vad tror du?

 

Vargjakten skulle ha startats den 2 januari, men nu har Förvaltningsrätten i Luleå beslutat att bifalla överklaganden. I ett pressmeddelande hänvisar förvaltningsrätten till att länsstyrelserna brustit i att lägga fram bevis som visar att jakten inte skulle försvåra upprätthållandet av vargpopulationen. Så nu är jakten stoppad. Vi får se vad som händer.

Sorgligt nog har vi politiker som offrar vargen för att stödja ett fullkomligt katastrofalt skogsbruk. Ett skogsbruk som är det största hotet mot vår älgstam. Jag har hört exempel där jägarna vill begränsa jakten på älg men där skogsbolagen går så långt att de erbjuder andra jaktlag jakten om man inte fäller tillräckligt med vilt. Helt sjukt.

Debatten om vargen väcker starka känslor – särskilt bland många jägare. I sociala medier, i jaktforum och vid fikaborden ute i bygderna hörs ofta samma argument: “Vargen tar våra älgar, vargen förstör jakten, vargen är ett hot mot landsbygden.”

Men mitt i allt detta missar man något avgörande: Det största hotet mot älgstammen och jakten är inte vargen. Det är det storskaliga skogsbrukets sätt att bruka skogen.

Vargen som syndabock

Vargen har blivit en symbolfråga. Den är synlig, den väcker känslor, och den är lätt att peka på när älgstammen minskar. Narrativet om rovdjurens skuld är enkelt att ta till – en vargflock syns, ett kalhygge gör inte lika mycket väsen av sig trots att det förändrar landskapet i grunden.

Men fakta är tydliga: Älgen har levt med rovdjur, inklusive varg, i tusentals år. Rovdjuren är en naturlig del av ekosystemet och påverkar stammen, ja – men inte i närheten av den omfattning som det moderna skogsbruket gör.

Kalhyggena – den stora tysta älgdödaren

Under de senaste årtiondena har Sveriges skogar förvandlats mer än många vill erkänna. De artrika, varierade skogarna har ersatts av:

• Jättelika kalhyggen
• Monokulturer av snabbväxande gran
• Ett landskap där biologisk mångfald och foder saknas

Älgen är starkt beroende av löv, tall och varierad vegetation. När skogsbolagen avverkar allt på stora ytor och sedan planterar gran – ett trädslag som älgen inte vill äta – försvinner älgens mat. Resultat? Färre kalvar, sämre kondition och en långsamt krympande stam.

När det inte finns annat än granplantor att äta, äter ju naturligtvis älgen dessa. Framförallt på vintern.

Det märks i älgobsen varje höst. Och det märks i konfliktnivån mellan skogsbruket och jägarna, där skogsbolag kräver minskade älgstammar för att skydda sina planteringar.

När ekosystemets balans skylls på rovdjur

Det är enklare att jaga varg än att kritisera storskaligt skogsbruk – särskilt när de stora bolagen är ekonomiska maktfaktorer i många regioner. Men om man verkligen bryr sig om jakten, älgen och skogens framtid, bör fokus riktas dit problemen faktiskt uppstår:

•Fragmenterade skogar gör det svårt för älgen att vandra.

•Granifieringen minskar mängden föda.

•Snabb omloppstid i skogsbruket gör att skogen aldrig hinner bli rik och varierad.

•Brist på lövträdsrestaurering – älgens viktigaste föda – förvärrar situationen.

Vargen påverkar, men skogsbruket förändrar hela livsmiljön.

Jakten behöver en levande skog

Vill man värna jakten och älgen behövs inte hat mot vargen – utan bättre skogspolitik och hållbarare skogsbruk.

Ett robust ekosystem tål både varg och jakt. Det som inte fungerar är när hela landskap görs om till granplantager där varken älgar, fåglar, insekter eller svampar trivs.

Slutord

Det är dags att rikta strålkastarljuset dit det hör hemma.

Vargen är inte skogens fiende. Men ett skogsbruk som skövlar sina egna livsmiljöer – det är ett verkligt hot, både mot älgen och den jaktkultur som så många värnar.