Jag har bjudit in ett antal av mina vänner bland naturfotografer, till min Blogg. De kommer att skriva om något som ligger dem varmt om hjärtat. Nu är det Hans Rings tur. Hans är medlem i Naturfotograferna N. Han har under lång tid haft älgen som sitt specialintresse. Tidigare gästskribenter i min blogg har varit Staffan Widstrand och Niklas Virsén.
Jag var 15 år när jag första gången såg en lokatt. Det var denna händelse som fick mig att köpa en kamera. Nu har jag fotograferat i 65 år och genom kamerornas linser lärt mig att känna igen däggdjur och fåglar på individnivå. Ingen är exakt lik den andre, precis som vi människor inte heller är exakta avbilder av varandra.
Fotograferandet har också gett mig möjligheter att följa de olika djuren på individnivå, ofta under många år. Detta har gett mig insikten att djuren är mycket mer lika oss än vad vi erkänner. Att erkänna djuren som mor och far, dotter och son, vän och kamrat borde betyda att vi inte kan hantera dem som köttstycken på fyra ben som vi ”odlar” för slakt och konsumtion eller att skjuta ihjäl dem därför att det ”är spännande och ger en fin naturkänsla”.
Älgen Gösta är ett exempel på ett djur som jag följde mellan åren 2008 och 2018 – alltså under 10 år.
Gösta (namnet gav jag honom efter 3 år) föddes på våren 2008, troligen av ”Vingel-Fia” en älgko som vandrade i det här området. Men det var först när Gösta var tre år som jag insåg att jag hade mött honom flera gånger och hade en del bilder på honom som gjorde honom lätt igenkännbar. Bl.a. hade han ett jack i högra örat.
På hösten när Gösta var 4 år lyckades jag fotografera honom med tre älgkor varav den ena var hans ”ögonsten”, som han höll ihop med under hela parningstiden.
På våren 2014 mötte jag en älgtjur i en liten kraftledningsgata som var så mager att revben och höfter syntes tydligt. Det var Gösta! Han haltade betänkligt och jag tror att han hade halkat på isen, det hade varit en blöt och blaskig vinter där sedan snömodden fryst till rena iskanor.
Därefter uppehöll han sig kring huset där jag bodde nära kusten vid Studsvik. I flera månader fram till brunsten uppehöll han sig i närheten och blev så van vid min närvaro att han accepterade mig när vi möttes i skogen.
Skadan i hans högra höft gjorde att han inte längre kunde massera och stimulera blodflödet i sitt vänstra horn. Så från och med nu utvecklades hans hornuppsättningar med ett skovevhorn på höger sida och ett servint horn på vänster sida.
Lördag eftermiddag den 13 oktober 2018 mötte jag honom på ett hygge nära kusten. Han bara stod stilla och tittade på mig och jag gick närmare. Någonting var fel. På 10 meters avstånd såg jag en stor böld med ett hål i hans vänstra ljumske. Jag liksom uppfattade att han uttryckte: ”jag har djävligt ont”. Första tanken var – ska jag ta hit en jägare? Men så tänkte jag att han har ju klarat svåra skador förr. På kvällen lämnade jag honom och återvände dagen efter. Han var kvar på samma ställe. Jag satte mig nära honom på kanske 4 -5 meters avstånd. Tog några bilder där han låg med skärgården, knölsvanar och segelbåtar i bakgrunden och hoppades att han skulle tillfriskna som tidigare gånger.
Men på måndag morgon var han död.
Jag ringde Erik Ågren på SVA och frågade om han kunde obducera en älgtjur. Erik blev intresserad och jag körde Gösta till Uppsala och SVA.
Den sista bilden av Gösta blev då han hänger i obduktionslokalen och där fanns också ett lodjur, trafikdödat, på ett obduktionsbord.
Obduktionsresultatet för älgen Gösta bekräftade hans tidigare skador som hade läkt. Han hade dött av blodförgiftning av bölden, som orsakats av en annan älgtjurs horn i ett slagsmål. Hans ålder bestämdes genom att räkna årsringarna i en kindtands cement – han blev 10,5 år gammal.
Utan min kamera hade jag aldrig fått uppleva denna älgs levnadsöde.
För att inte tala om alla andra djur som berättat sin historia— räven Hagelina, kronhinden Halta-Lotta, kronhjortarna Fredrik och Alfred, råbocken Prinsen, med flera som via min kamera har lärt mig att se vilda djur och fåglar på helt annat sätt – de är våra medvarelser.
De har samma långa evolutionära historia som vi själva. Vi borde hantera dem med mycket större respekt!
Vill du läsa mer av Hans Ring gå in på hans facebooksida.
Fint❤️❤️
Vilken fin berätttelse, om än lite sorglig. Och jag håller med, de är inte bara mat som går omkring på fyra ben. De är levande varelser och ska behandlas därefter. Fint ändå att få följa en individ under så många år.
En intressant och rörande berättelse som är mycket tankeväckande. Och väldigt fina bilder förstås.