Jag har alltid älskat tidiga morgnar. Det är något heligt med att vara vaken före världen, att få ta del av naturens långsamma uppvaknande. För en fågelfotograf är den tiden ovärderlig – ljuset är mjukt, fåglarna är aktiva, och miljön är ofta fri från både människor och störande ljud. Man får se det som få andra ser.

I mitt fall är det ofta just skogssjöar som drar mig till sig. Deras stillhet, kontrasten mellan mörk barrskog och öppna vattenytor, lockar både fotografer och fåglar. Lommen är en personlig favorit – inte bara för sitt utseende, utan för det ödesmättade ropet som känns som en hälsning från en annan tid. Och den totala stillheten när de sakta glider över vattnet.

Många ser mig nog som en social varelse – men i själva verket är jag en ensamvarg. Helt ensam långt inne i en skog eller vid en sjö, då trivs jag allra bäst. Älskar att lyssna på tystnaden. Ensam kan jag fokusera helt på min omgivning och hamna i ett tillstånd av absolut harmoni.

Kameran som följeslagare

För att fånga dessa stunder använder jag en kamera med ett teleobjektiv, ofta mellan 300 och 600 mm. Det låter mig komma nära utan att störa. Men det viktigaste är inte alltid tekniken – det är att vara där, att känna in platsen, att förstå fågelns rörelser och rytm. Ibland handlar det mer om att vänta än att trycka av.

Jag har lärt mig att läsa landskapet. Var söker fåglarna föda? Var känner de sig trygga? En gren som hänger lågt över vattnet kan vara en perfekt sittplats. Ett stilla sund i sjöns ände kan bli en spegel för flykten.

Respekt och närvaro

Med kameran i handen är det lätt att vilja jaga den perfekta bilden – men för mig kommer respekten alltid först. Jag närmar mig försiktigt, håller avstånd och stör inte. Att fotografera fåglar är att vara gäst i deras värld. Det är en balans mellan att fånga och att låta vara.

Samtidigt är det också en övning i närvaro. Tiden försvinner. Klockor slutar spela roll. Det enda som betyder något är vinden i träden, vingslagen över vattnet och det stilla klicket från kameran.

Att fånga det som inte går att äga

Många ser fotografering som ett sätt att fånga, att ta något med sig hem. Jag ser det snarare som ett sätt att minnas. Bilden är inte hela upplevelsen, men den blir en bro till det som var – till dimman över sjön, ropet från storlommen, stillheten.

Det är därför jag återvänder, morgon efter morgon. Inte bara för nya bilder, utan för att ständigt påminna mig om varför jag började. För att varje gång få uppleva magin i naturens enklaste ögonblick.