Dimman ligger tät över det lilla skogstjärnet. Träden står som mörka väktare kring vattnet, och stillheten är nästan öronbedövande. Bara ett svagt ljud hörs – ett säreget, klagande rop som ekar mellan stammarna. Det är storlommen, den hemlighetsfulla fågeln som lever sitt liv i tyst avskildhet vid ödsliga vatten.

Jag har varit här sedan gryningen. Kameran står redo på stativet, med teleobjektivet riktat ut mot den blanka ytan. En termos med kaffe värmer mina händer, och jag väntar. Det är något alldeles särskilt med de där första timmarna – innan solen bryter igenom, innan världen vaknar. Tiden rör sig långsammare, nästan som om naturen själv håller andan.

Plötsligt glider de fram över vattenytan – ett par storlommar. Mörka huvuden, strama vita halsar med de karakteristiska ränderna som liknar en gammaldags frack. De är så eleganta, så perfekt anpassade för sitt liv i vattnet. De dyker ofta, tyst och effektivt, och försvinner under ytan i flera minuter innan de plötsligt dyker upp långt bort, som om de trollats dit. De kan också dyka ner med ett högt skrik som får naturen att stanna upp ett tag.

Att fotografera storlom handlar inte bara om teknik. Det kräver tålamod, respekt och en närvaro i ögonblicket. Lommen är vaksam och skygg – minsta rörelse, eller ett för fåglarna okänt ljud, gör att de håller sig på motsatta sidan av tjärnet. Men när allt stämmer – ljuset, vinkeln, fågelns position – då kan man fånga något som är mer än bara en bild. Man fångar en känsla, ett ögonblick av vild, nordisk magi.

En morgon kan innebära att de lämnar tjärnen flera gånger, springer fram med kraftiga kliv en lång bit innan den får luft under vingarna och kan lyfta. Den tar oftast tre varv runt tjärnet innan den försvinner bort över grantopparna. Vid den tidiga morgonen gör de bara några korta flygningar och är snart tillbaka och landar elegant på vattenytan.

När solen till slut bryter igenom dimslöjorna och glittrar i vågorna, vet jag att det är dags att packa ihop. Lomparet har lämnat det lilla tjärnet för att fiska i det närbelägna havet. Men jag bär med mig stillheten, doften av fuktig mossa, och bilden av storlomsparet som graciöst glider fram och speglar sig i det orörda vattnet – en bild som kanske aldrig lämnar mig.

För även om jag inte alltid får den perfekta bilden, är det själva upplevelsen som gör det värt att stiga upp mitt i natten och ta sig till skogstjärnet. Att vara där, i naturen, och fånga en glimt av vildmarkens magi.

Så, om du också drömmer om att fota storlom – ge dig ut, var tålmodig och njut av varje ögonblick. Vem vet, kanske hittar du ditt egen skogstjärn, där tiden står stilla och världen känns lite enklare.