Bland biätare och blåkråkor

Jag sitter och betraktar mina bilder från mina två resor till Ungern. Närmare bestämt till Bence Mátés farm vid Pusztaszer en liten by som ligger fyra-fem mil från gränsen till Serbien.

Det jag fastnar mest vid är mina bilder på biätare och blåkråkor. Båda fåglarna kan i sällsynta fall gästa oss i södra Sverige. Blåkråkan häckade hos oss så sent som på sextiotalet. Men pga ändrade jordbruksförhållanden och utdikning har den valt att dra sig österut, tyvärr.

Dessa två arter är mina absoluta favoriter att fota. Riktigt roliga att fotografera. Mycket färger och en otroligt aktiv fågel. Hela tiden på jakt efter föda för att mätta sina hungriga ungar som inte verkar ha någon botten. Men de ska ju växa snabbt medans tillgången på föda är god.

Biätarna finns vid en sandgrop i en hästhage. En dag gick ett par hästar ner i sandgroppen och förstörde ett antal bon. Vi som satt med fokus på fåglarna blev lite chockade. Jag tog upp det med Bence när han kom för att hämta oss. Men hans enda kommentar var ”no horses, no bee-eaters”, så det var väl naturens gång. Och det frenetiska arbetet fortsatte i sandgropen som om inget hänt. Det är ett ständigt jagande efter flugor och sländor kombinerat med överlämningar av föda, lite gnabb och ett evigt parande.
Det var inte helt lätt att få flygbilder. Biätare är oerhört snabba.
Här kan man sitta och bli underhållen hur många timmar som helst.

Det som gör denna plats helt unik, är att gömslena är placerade precis intill sandgropen. Och fåglarna har massor av olika platser att sitta på innan de flyger ner till boet. Det gör att du har oändligt många olika positioner och lika många olika bakgrunder. Om inte bakgrunderna räcker så hjälper hästarna till med fina bakgrunder.
Så det är bara och sitta och försöka få en perfekt bild. Dessutom är det ena gömslet placerad med solen i ryggen och det andra med motljus. Så det gör att du kan variera bildernas utseende.

Senaste gången jag var och hälsade på Blåkråkorna var det full fart i holkarna. Vi sitter i gömslen på betryggande avstånd för att inte störa. Långa teleobjektiv gör att vi inte behöver sitta så nära.
Blåkråkan tycker jag liksom biätaren är en otroligt färggrann fågel. Deras olika nyanser av blått är helt bedårande med en passande orange rygg och en blåsvart avslutning på vingarna. Fulländad.

Under den tiden jag satt och betraktade blåkråkorna som matade sina ungar så fick jag fram ett mönster. Tidigt på morgonen var det mest grodor och större föda, sedan gick de över till trollsländor och andra flygfän för att vid lunchtid enbart leverera flugor. Hade säkert med tillgången att göra. Men en varierad kost blev det i alla fall.

Jag hade utställning på Galleri Greger i Stockholm för några år sedan. Då hade jag bilder från Costa Rica. Lars Greger som äger ateljén stod och betraktade bilderna länge. Jag gick fram till honom och frågade vad han tycket. Han sa lite drömskt ”jag börjar tvivla på evolutionen, detta måste någon ha skapat”. Säger han, konstnär som han är. Jag tänkte på samma sak när jag satt och betraktade dessa fantastiska fåglar, biätaren och blåkråkan.