↫ Tillbaka till bloggen

Österlen och Fyledalen

Första gången jag besökte Göran och Christina i Allevad var 2007. Jag har sedan återvänt hit nästan varje år sedan dess. Jag slutar aldrig att fascineras av denna trakt. Dess skönhet, dess energi, mångfald och hela tiden upptäcker jag nya platser och händelser.
Den här gången var jag med min fru Eva och våra kompisar Leif och Birgitta.

I detta ombyggda svinhus bodde vi. Fullt modernt och bekvämt med en avskild del av trädgården.

Vi startade veckan med ett besök i Fyledalen. Här syns många rovfåglar som kungsörn, ormvråk, glada, tornfalk och lärkfalk. Hit vallfärdar naturfotografer och fågelskådare från hela Europa.

Kungsörnen visade sig vid vårt besök. Paret satt uppe på kanten av dalen.

Den nästan två mil långa Fyledalen är en skånsk pärla som ligger dold i det sydostskånska landskapet, som en mussla som ruvar på en hemlighet. Du ser nämligen inte dalen på avstånd, den stora majoriteten som svischar förbi längs väg 11 och 19 har inte den blekaste aning om vilken rikedom som döljer sig bortom bilens horisont.

Denna den första dagen besökte vi ett parti bokskog på slutningarna ner mot dalen. Inne i skogen är det relativt mörkt på grund av den täta vegetationen i bokträdens kronor. Men solens strålar tränger hela tiden igenom och ger magiska upplevelser.

Från mörkret i bokskogen till ljuset på fältet.

Eva spanar över åkrarna

Brösarps backar får man ju inte missa när man besöker Österlen. Jag föredrar de norra backarna. Vidsträckta sanddyner och en angränsande skog. Ger ett omväxlande intryck. Vid detta tillfälle fick vi en kraftig regnskur över oss. Men som tur var befann vi oss i skogsområdet. De täta bokarna fungerar som ett paraply och vi kunde lugnt stå och fotografera några gärdsmyg samtidigt som regnet öste ner.
Brösarps backar byggs upp av mäktiga sand- och modominerade kalkhaltiga avlagringar från istiden.

 

Ett par gärdsmyg i bokskogen

Det går lösa hästar i delar av backarna.

Skönt med en stunds vila och lite kaffe. Eva, jag, Leif och Birgitta.

Många tornfalkar i backarna.

Ett besök vid Eriksdal. Här bröts kvartsand ända fram till 2008. Nu på väg att bli naturreservat. Denna gång var det backsvalor som förbrilt matade sina ungar. Och i den stora vattensamlingen var det gråhakedopping och sothönor som dominerade. Sothönans ungar skrek ständigt efter mat och gråhakedoppingen mättade sina ungar med nyfångad fisk. Vid ett tillfälle med en stor kräfta som ungen glupskt svalde.

Det som har hämtats vid Eriksdal är sand. Inte vilket sand som helst. Det är mycket rent och finkornigt kvartssand, som har avlagrats i en kustmiljö under juratiden för sådär 150 miljoner år sedan. De flesta lagren från den tiden har hårdnat till sten, men sanden vid Eriksdal har aldrig varit utsatt för tillräckligt stort tryck. Mellan sandlagren finns tunna lager av kol eller kolblandat sand, och genom jordskorpans rörelser har alltihop ställts på ände så att de lager som en gång var vågräta nu står nästan lodrätt. Det har visat sig att några av lagren är blandade på ett sätt, som bäst kan förklaras med att dåvarande kusten drabbades av en jättelik Tsunami, många gångar kraftigare än den som härjade Thailand och Indonesien 2004. Kring sandförekomsten finns det lera som innehåller välbevarade fossil från juratidens växter, fram för allt blad av olika arter ginkgoträd.

Eva och Birgitta står och beundrar omgivningen.

Eva letar motiv.

Leif står och betraktar svalornas matande av sina ungar.

Backsvalor som matar sina ungar i slänterna.

Gråhakedopping med unge vilar sig i del lilla sjön som bildats vid brytningen av kvartssand.

Gråhakedoppingen har lyckats fånga en kräfta och är på väg till sin unge som slukar den hel.


En ny upptäckt var Äspet. Ett våtområde vid Åhus. Ett Eldorado för vadare. Vi såg en rad vadare bla skogssnäppa, större strandpipare, skärfläcka, myrspov mm. Det var ganska stora avstånd så en tubkikare hade varit bra.

Skärfläckor står och vilar sig vid strandkanten.

En ung stare.

Kärrsnäppor flög omkring i området.

Skärfläcka

En liten flock med myrspov gick omkring och sökte föda.

Vi han även med ett besök vid Ringsjöarna söder om Höör. Jag hade i artportalen läst att det skulle finnas 4 st svarthalsade doppingar. Spännande, med ett nytt X. Som tur var träffade jag en skådare som var en pensionerad lantbrukare och kände till trakten. Han hjälpte oss att hitta doppingen. Ganska långt ut men klart identifierbar. Ett nytt X var säkrat. Roligt.
Inte långt från platsen fanns ett storkhägn och på vägen hem såg vi ett 10-tal storkar på ett fält, alldeles intill vägen. Bara att hoppa ur och smälla av några bilder.

Eva betraktar en rön som växer nära en stor björk.

Långt därute simmar några svarthalsade doppingar. Ett nytt kryss för mig.

En liten beskärning av bilden.

Vit stork

När man sitter i gömslet som Göran har på sin tomt, sitter man precis intill Nybroån som är en fortsättning på Fyleån som rinner genom hela Fyledalen.
På morgonen när solens strålar letar sig in mellan den täta vegetationen är det magiskt. Jag hade en helt fantastiskt spegling med magiska färger precis framför mig. Jag tänkte här skulle man ju vilja ha en fågel. En gräsandsfamilj letade föda en bit bort. Och skam den som ger sig. Nu rörde de sig sakta mot den magiska fläcken. Och vipps simmade den in och jag kunde ta bilden. Allt hände på några minuter, sedan var den fina solbelysningen borta.
Det är hela tiden områden som belyses av solstrålar som tränger igenom och lyser upp en liten del av det annars mörka vattnet.

Kungsfiskare

Gräsandsfamilj

Forsärlan speglar sig i det klara vattnet

Röd glada

Stretching på hög nivå

Sista dagen blev dels ett besök vid fiskaffären i Simrishamn, torskrygg och rökt makrill, men också Vårhallarna strax norr om Simrishamn. Här sträcker sig klipporna ut i havet, likt vågbrytare, och bildar en lugn liten lagun med klarblått vatten perfekt för ett dopp.

Vidare iväg till Forsamölla, ett litet fint vattenfall med ett litet stenhus, rester av en gammal kvarn. Här spelades filmen Glädjekällan från 1993 in med regissören Richard Hobert och med skådespelarna Sven Lindberg, Göran Stangertz, Mona Malm och Camilla Lundén i rollerna. En dramatisering av de sju dödssynderna. Denna film dödssynden Vrede. Filmen skapar en vänskap mellan två generationer. Hobert lyckas balansera på gränsen mellan tragedi och komedi, trots gott om bisarra händelser blir det aldrig fars eller melodramatiskt utan allvaret håller hela vägen.

En intensiv vecka är till ända och vi börjar vår resa till Stockholm samtidigt som molnen tornar upp sig och det börjar regna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

11 − 6 =